Hoppfullt

Visst är det härligt med ämnen som engagerar. Mitt inlägg om kvinnors kamp har mötts av en del kommentarer och medhåll och jag älskar när det blir diskussioner. Det är alltid lika spännande att se hur olika vi ser på saker och ting. Jag vill dock understryka att jag inte är bitter som Tony Rickardsson. Nej, jag inser att vi med den kvinnliga listen kan komma långt och vi har kommit en bit på vägen men resan har bara börjat. Givetvis påverkas mina upplevelser av att jag jobbar i en värld där traditioner och makt många gånger styrs av gamla stötar men det ska säkert bli ordning och reda även i Golfvärlden. Nog om detta.

I går var det första advent och det var dags att tända det första ljuset. Innan vi vet ordet av är det fjärde ljuset släckt och granen på tippen men innan det sker är det tid att njuta av ljuset och värmen som december ger oss. Julen ska firas, skinkan ska grillas, granen ska kläs och klappar ska köpas. Tiden brukar gå fort, särskilt i december.

Till helgen ska jag pÃ¥ hemlig resa. Jag hÃ¥ller pÃ¥ att spricka av nyfikenhet! Det är Herr och Fru Ljungdahl som bokat in oss pÃ¥ en hemlig destination. Vi ska Ã¥ka lördag morgon och är Ã¥ter i Växjö söndag eftermiddag. Med andra ord kan sol- och badresor strykas frÃ¥n listan över potentiella resmÃ¥l. Cissi och Johan ska ocksÃ¥ med och Cissi skrämde livet av mig när hon sa att det kanske kan vara Polen. Jag är livrädd för bÃ¥tresor när höstvindarna blÃ¥ser pÃ¥ Östersjön. Jag tror dock inte att det blir Polen utan kanske trevliga Malmö eller Helsingborg eller varför inte den käckaste stan i Sverige – Göteborg? Hur som helst sÃ¥ är egentligen inte resmÃ¥let det viktigaste utan ressällskapet och vi har det bästa tänkbara. IgÃ¥r fick vi ett mail med lite instruktioner och min nyfikenhet blev ännu större. Vi ska ha pÃ¥ oss bekväma kläder och inte ha ätit nÃ¥gon frukost. Det kommer att bli tid för shopping och mys under dagen och pÃ¥ kvällen ska vi ut och äta pÃ¥ ett trevligt ställe men den lilla svarta kan vi lämna hemma. Min lilla hjärna jobbar pÃ¥ högvarv…bekväma kläder…Hmmm…bekväma och sköna kläder för mig är min flanellpyjamas men om jag har pÃ¥ mig den när vi blir upphämtade pÃ¥ lördag fÃ¥r jag nog inte Ã¥ka med. Tur att den här veckan är FULLTECKNAD för dÃ¥ blir jag inte besatt av tanken pÃ¥ vart vi är pÃ¥ väg. Familjen Ljungdahl skrev i mailet att vi kunde höra av oss till dem om vi hade nÃ¥gra frÃ¥gor, dock kommer de inte att svara pÃ¥ alla…kanske kan man fÃ¥ lite ledtrÃ¥dar a la ”PÃ¥ spÃ¥ret”? PÃ¥ 10 poäng, vart är vi pÃ¥ väg? Jag tror minsann att jag ska testa och ringa dit och se om jag kanske lista ut vart vi är pÃ¥ väg…

Behöver jag säga att det hände bÃ¥de en och tvÃ¥ gÃ¥nger att jag som barn, vid ett obevakat tillfälle, försiktigt öppnade en julkapp för att sedan lägga tillbaka den under granen igen…FörlÃ¥t mamma! Det var inte ofta men nÃ¥gon gÃ¥ng har det hänt…Jag är väldigt öppen med min nyfikenhet. Detta gör att min omgivning ständigt är pÃ¥ sin vakt. Uffe brukar gömma mina julklappar men jag brukar överlista honom…i de flesta fall…

Ha en skön start pÃ¥ veckan och kom ihÃ¥g att när du lägger huvudet pÃ¥ kudden ikväll är det bara fyra arbetsdagar kvar sedan är det helg igen…:-)

KRAM
Sara

Vi säger att alla är lika inför lagen, att alla människor har lika mycket värde men vi vet att det egentligen inte är så i praktiken. Det som många gånger är avgörande för hur du behandlas är en skillnad på ynka tio centimeter. Dessa tio centimenter är tusenlappar i lönekuvertet och ett par kliv på karriärstegen. Det är även dessa tio centimeter som ger dig makt och inflytande. Du som har dessa tio centimeter får lättare din röst hörd och ett par extra klappar på ryggen. Du blir aldrig klappad på huvudet och får rollen som Ulla-Bella. Så om du tror att alla är lika mycket värda så är det något som din söta mamma inbillat dig för så fungerar det inte på arbetsplatsen.

Oj, oj, oj tänker ni nu. Jag tror minsann att Sara är en riktig rödstrumpa, en tjej som alltid ska göra allt till en genusfrÃ¥ga. Nej, säger jag dÃ¥. Jag är inte mer feminist än nÃ¥gon annan jag är däremot en realist. Jag vet av erfarenhet att sÃ¥ är fallet. Att besitta en liten slak sak ger status och makt. DÃ¥ är en mus inte mycket att komma med…

Det hela är egentligen mycket tragiskt och jag inser vilket ansvar som vilar på min generation. Vilket ansvar vi har att förändra den här inställningen till våra kommande barn. Så upp till kamp!

Jag vill dock understryka att jag är stolt över att vara mus och skulle aldrig vilja byta och vara man istället…

Kram
Sara

Det börjar bli dags att ta farväl för den här gången. Vinka hej då och säga på återseende. Jag kan inte säga att saknaden kommer att vara särskilt stor. Jag kommer inte längta eller önska att tiden ska gå fort så att vi kan ses snart igen. Nej, det får gärna ta lite tid. Det är ingen brådska för jag vet att du kommer tillbaka oavsett om vi vill eller inte. Det har snart, alldeles snart blivit dags att säga hej då till november. Denna gråa och trista månad. Nu välkomnar vi ljuset och december!

Vädret påverkar givetvis hur det känns i själ och sinne. Vi behöver ljus och det har varit en bristvara men snart vänder det. Imorgon ska jag gå på kranskurs hos fina Maja på Blomsterbutiken. Jag ska göra den finaste kransen som skådats på Krusbärsvägen! Tänk vad kul att få jobba med något kreativt och skapande. Det hade jag gillat.

Ikväll blir soffan och ett nytt avsnitt av Ullared. Det är underhållande, riktigt underhållande!

Till sist vill jag säga TACK UNDERBARA MAMMA för fantastiska dagar tillsammans!

Kram
Sara

Först ett förlåt för att jag varit katastrofalt dålig på att uppdatera min blogg. Igen. Det handlar inte om att det inte händer saker och ting i mitt liv så att jag inte har något att blogga om. Tvärtom. Det händer en massa saker. Både bra och mindre bra.

I helgen sÃ¥g jag det absolut sista avsnittet av ”Svenska hjärtan”. Det känns lite vemodigt men till min stora glädje blev det ett happy ending. Jag älskar lyckliga slut! Det är sÃ¥ mycket roligare att fÃ¥ ta del av lycka än olycka. Glädje är roligare än sorg och skratt smäller högre än tÃ¥rar. SÃ¥ klart. En mycket klok man sa en gÃ¥ng att lycka inte är en tillfällighet, det är en färdighet och han har rätt. Ibland är det dock svÃ¥rt att vara lycklig, ibland uppstÃ¥r situationer som gör att olyckan tar överhand, men det är oftast bara tillfälligt.

Kanske är det som det stÃ¥r pÃ¥ den gamla vävtavlan hos mormor; ”Lär dig livet stora gÃ¥ta, älska, glömma och förlÃ¥ta”. Mormor brukar vara en klok kvinna sÃ¥ kanske är sÃ¥ det är…vi fÃ¥r väl se…

Jag tänker skingra mina tankar pÃ¥ jobb och annat denna söndag kväll genom att fly verkligheten en stund och stiga in i Tyra Banks ”Top model”.

Ha en skön söndagkväll!

KRAM
Sara

Vi har alla olika passioner här i livet. Vi tjejer brukar vara svaga för skor och väskor medan killar brukar bli knäsvaga inför fina och snabba bilar. Uffe har under ett par månader lyft frågan om det inte är dags för oss att byta bil snart. Jag har väl inte varit överförtjust utan mumlat att det inte är något jag funderat över. Uffe har visat ett par bilar på nätet och jag har mest nickat instämmande och sagt att de ser fina ut. I förra veckan hittade han en bil på en bilfirma i Växjö och föreslog att vi skulle åka och titta på den. Givetvis sa jag att jag kunde följa med och se vad det är för bil som fallit honom i smaken. Igår eftermiddag var det då dags att kliva in genom dörren hos Autopartner i Växjö. Bilen Uffe spanat in var en BMW 520 d och jag var inte på något sätt ovilligt inställd till bilen.

För mig är ett besök i en bilaffär lite som när Bambi är ute på hal is. Jag vet inte var jag ska titta utan går mest efter Uffe. Nu kan jag förstå hur han känner sig när jag drar med honom i diverse butiker. Jag skulle aldrig få för mig att öppna en bildörr och kika in eller klämma på däcken och öppna bakluckan. Nej, jag spanar efter att se ett bekant ansikte och till min stora glädje träffar jag en medlem som jag kan tjata bort lite tid med. Uffe pratar med bilförsäljaren och de diskuterar inbyte av Passat och priser.

När jag var liten och vi skulle byta bil i familjen brukade jag gråta. Jag ville ju ha den gamla kvar och inte få en ny. Nu känner jag dock inga sådana känslor utan välkomnar en ny bil i familjen.

För mig är bil ett nödvändigt ont samtidigt som jag hyser den största respekt för att min man tycker att bilar är lika kul som jag tycker att väskor och skor är. När vi igår är ute och provkör bilen får vi möjlighet att prata om en eventuell bilaffär och jag säger att jag tycker att det verkar vara en bra bil och vi bestämmer oss för att göra affär. När vi kommer tillbaka till bilhandlaren har Uffe ytterligare frågor och jag inser att min man är mycket påläst och ställer en massa bra frågor. Min trut brukar som bekant gå i ett men nu är det Uffe som sköter allt snack. Jag sitter bakom en blomma och blädrar i en tidning och känner mig allmänt bortkommen. Uffe får det pris han vill och vi tar i hand med bilhandlaren och gör affär. En impulshandling kan tyckas men Uffe har genom sina många och genomtänkte frågor fått mig att inse att detta var ett väl genomtänkt beslut.

Så en ganska grå och trist måndag lättades sannerligen upp då vi blev med ny bil. Välkommen till familjen BMW 520 och TACK för de här åren Passaten!

Kvällen fortsätter sedan i glädjens tecken när kanal 5 visar dokumentären om Ullared. Hysteriskt kul att se och säkert kommer Kjell och Rose-Marie förgylla fler måndagkvällar för mig!

Ikväll väntar styrelseseminarie i Jönköping…med andra ord blir det en LÃ…NG DAG…men imorgon är det onsdag och dÃ¥ väntar sällskap av bonden och Persbrandt…härligt!

Ha en skön tisdag!

KRAM
Sara